onsdag 12 december 2018

Döderhultarn 150år, Jubileumsutställning i Oskarshamn

Döderhultarn i Misterhults Kyrkohedegård. ca 1920

Idag är det 150 år sedan Axel Petersson (1868- 1925) " Döderhultarn" föddes.  Eftersom jag skulpterar i trä så kanske det inte är så konstigt att jag beundrar tidigare konstnärer som också gjorde det. Döderhultarn är en stor idol för mig. Inte så att jag dagligen beundrar honom, det skulle vara svårt att själv jobba då. Han är mer som en del av min tidigare konstnärlig inspiration men ändå närvarande på något sätt.  Döderhultarn var det självlärda originalet som till slut fick uppleva stora framgångar med världsutställningar. Han hade ett uttrycksfullt och kraftfullt bildspråk. För en tid sedan fick jag själv genom en privatsamlare hålla i en lite skulptur av Döderhultarn. Det kändes väldigt magiskt. Jag tror att många inte förstår hur svårt det är att skulptera en liten gubbe som bara står och tittar rätt upp och ner. Ett enda misstag med kniven  så är det ren hötorgskonst och helt ointressant. Men Döderhultarn gjorde aldrig den typen av misstag. Trots sina vardagliga figurer så är det monumentala i sin uttryckskraft. En person som kan vittna om Döderhultarn är Albert Engström( 1869-1940. Han var skämttecknare och samtida med Döderhultarn. Han träffade aldrig Döderhultarn personligen men de hade en lång brevkorrespondens och var kanske den som upptäckte honom. Engström beskriver i en minnesbok från 1928,  "hur Döderhultarn drack ohyggligt mycket kaffe och sockerdricka, var fullständigt nykterist men gagnade stora mängder opium i form av Rose´ns bröstdroppar, och detta gift bjöd han gärna besökare på. Dessutom snusade han frenetisk".

Jag har själv besökt Döderhultarns lilla atelje på Garvaregatan i Oskarshamn. Den är bevarad och inredd exakt som när han levde där. Tiden har stått stilla och hans enkla bildhuggarverktyg ligger framme.  Jag kan tänka mig hur extremt spännande de hade varit att få hälsa på Döderhultarn under hans livstid. Att se honom sitta i sin korgstol med en kniv och skära ut sina fantastiska skulpturer med snabba snitt och kanske bli bjuden på Rose´ns bröstdroppar!

En annan träskulptör  som jag också beundrar är Bror Hjort (1894 - 1968). Han var också samtida med Döderhultarn. Men han var akademiskt utbildade och en av sin tids mest kända konstnärer. Han var träskulptör och målare. Bror Hjort skriver i Konstrevyn 1944 om Döderhultarn:

"Döderhultarn var fri från den jargong som blivit det gängse språket inom skulpturen. Det skummande av olika stilar och skolor, arrangerande och tricksande, som gör pastischen så förvillande lik originalet. Artisteriet, raffinemanget. Han hade ingenting av detta och skulle aldrig ha begripit det.  
En museiman sa en gång att Döderhultarn inte var någon "riktig" skulptör, och det var därför han inte passade på museet. Han var förvisso inte salongsmässig, inte raffinerad, inte artist, men har var bildhuggare, vilket är något annat och mer. Man är så ovan vid det enkla och naturliga, att man blir chockerad av det när det visar sig någon gång, eller går det helt förbi. Konst förväxlas så lätt med förkonstling… Man vill inte se att Döderhultarn upptäckte träet på nytt, upptäckte en sen länge död tradition och att han gjorde det i en tid då ingen jordmån fanns för att göra det.
De fasta former han skapade av träet, samlande dem i mäktiga rytmer, är monumental bildhuggarens kännetecken. Det är inte storleken på figurerna som åstadkommer skulpturens värde. Den påklädda människan är lika god modell som den nakna. Och Döderhultarns små varelser i sina opressade kläder som tagit form av kropparna och deras rörelser, accentuerar dem, förstorar dem och gör dem till monumentala skapelser.
Det talas mycket om kunnande i konsten. Och det brukar vara så att ju sämre konst det är dess mer predikar man kunnandet och med kunnande menar man då det som Döderhultarn blev så trött på i bildskärarens verkstad i Oskarshamn. Det är sandpapperskunnandet, "först med 4:ans sandpapper och sedan med 3:ans och 2:ans och 1:ans och 0:ans och 00:ans och så med baksidan av sandpapperet tills ytan glänser", enligt Döderhultarns egen beskrivning.
Vi har utvecklats sedan dess, så vi slipar inte bort all karaktär med sandpapper. Det är inte sista modet mer. Men att närma oss det kunnande som av det levande materialet förstår att skapa ett levande verk, dit har vi långt kvar än.Men Döderhultarn hade detta kunnande och att han var helt och fullt medveten i sin konst har vi många bevis på. Han reagerade mot den sandpapprande  ytan och hans yttrande om att den grova ytan blev mera levande visar att han på en mycket viktig punkt var på det klara med hur han skulle förfara för att uppnå intensitet i sina saker, att det var fråga om intensitet och liv och inte om svarvade och sterila former."
Jag tycker att texten fortfarande känns väldigt aktuell. Det skummar i alldra högsta grad av tricksande arrangerande inom konsten. Bror Hjort närmar sig något viktigt när han skriver ; för att uppnå intensitet i ett verk så krävs något mer än svarvade sterila former. Det går inte att putsa fram ett levande verk. Döderhultarn använde sig av den grova ytan i virket för att skapa liv i sina verk.
Just nu pågår en 150-års Jubileumsutställning i Oskarshams Konsthall. Utställningen är en hyllning till Döderhultarn där olika konstnärer har gjort verk som är inspirerade av hans skulpturer eller hans liv. Jag är väldigt glad över att medverka med ett verk. Utställningen pågår till och med 5/1 - 2019. Välkommna!

måndag 5 november 2018

Tysta rum. Utställning i Pannrum, Konstepedimin

Nu pågår min utställning "Tysta rum" i Pannrummet, Konstepidemin. Välkommna! 24 november - 16december 2018. Öppetider tis–tors 12–17 fre–sön 12–16






Annika Wennbergs arbeten befinner sig ofta i skärningspunkten mellan nutid och historiska tillbakablickar. I Pannrummet ligger fokus på nutiden där Annika med  större skulpturer vill gestalta komplexa frågeställningar kring yttrandefrihet och demokrati samtidigt som hon undersöker demokratins och yttrandefrihetens gränser.
Annika ställer frågor som: Är demokratin i fara när fakta manipuleras?
Skulpturerna framställer nutidens aktuella händelser där fenomen aktualiseras.  Saker som idag tas för självklara kan inom några få år vara utraderade. Kanske ser vi ett nutida eller framtida scenario där yttrandefriheten är starkt begränsad?
Jag experimenterar med flyktiga material som får visualisera skörheten som demokratin består av. Materialen har därför valts noga där bräcklighet ställs mot massiv hållbarhet. Samtidigt är det ett försök att utradera materialens status.
Annika har det senaste året arbetat med platsspecifikt och utformat utställningen utifrån Pannrummets speciella karaktär. Ett möte mellan konst och plats som ett sätt att utforska platsens närvaro.


måndag 8 oktober 2018

Nya skulpturer

Här visar jag en serie av reliefer som jag gjort med inspiration från serietidningar.
Det är ett litet urval av en större serie med skulpturer i samma stil.
Jag har nu återvänt till den tiden och fångat upp de stämningar som fanns i serievärlden.




onsdag 25 juli 2018

På gång.....


I en kravlös och obestämd men med en ständigt reflekterande blick jobbar jag vidare på en ny utställning. Grå betong breder ut sig i nya konstnärliga landskap. Inspirationen kommer från det raserade, det sönderkrossade, rivningstomter och ett allmänt förfall. Jag vandrar runt i en stad som är på väg att förändra sig. Där välfärdssamhällets ruiner breder ut sig.



2018 detalj av skulptur

lördag 14 april 2018

APOKALYPS,dokumentation från utställningeni Trollhättans konsthall



 VERNISSAGE: Söndag 29 april, kl.11 - 16. 2018 Invigning: kl.13
Utställningen invigs och introduceras av Annika Wennberg
och Peter Hagsér, som är verksamhetsansvarig på
Konsthallen Trollhättan.
Mycket välkomna!


Jag återskapar de sekvenser av nutiden som kommer till mig på samma sätt som man kan höra genom väggarna i ett lyhört hus. Visuellt försöker jag förstå vad som händer när olika ytor möter varandra. Gestaltningen bygger på en vilja att skapa en form som är fri från det förväntade, där de olika materialens status har utraderats. Jag söker mig till en medveten anakronism.  I närbild bär mina skulpturer på meddelanden. Det visuella språket får stå för sig själv.

Tre Systrar, 2017








måndag 12 februari 2018

2018

Växande kraft, material trä, 2017
 

Tre systrar, material betong, järn. 2017